hemmahosemma

Hej hej. Den här bloggen blev kortlivad, men nu när jag skaffat mig en iPhone tänkte jag att det ju är trevligt att kuna blogga från den. Vilket blogg.se inte riktigt har fattat. Så jag fortsätter den här bloggen på följande adress:

http://hemmahosemman.blogspot.com/

Alltså inte hemmahosemma, för det var upptagen. Så hemmahosemmaNNNNNNN. Kom ihåg det.

Kom dit! NU!

Idag har jag suttit barnvakt hela kvällen, åt Fredriks systerdotter. Hon fyller 2 nästa månad och har nu kommit in i en "NEJ!!!!"-period. "Vill du ha välling?" "NEEEEJ!!!!" *hon sträcker sig efter vällingen och klunkar i sig den*. "Ska vi sova?" "NEEEEEEJ!!!!!" *hon somnar som en stock så fort jag lägger ner henne i sängen*. Jag tycker det är lite charmigt, men jag kan tänka mig att hennes mamma och pappa kanske inte tycker riktigt likadant ..

Annars har vi lekt cykel (man springer runt i led med framlyse framför sig och baklyse bakom sig och låter som en ringklocka), sprungit efter katterna, provat för stora skor, sugit ur den goda saften ur clementinen och kastat fruktköttet, tittar på Cartoon Network så länge att jag fått permanenta superbangblinkblinkfärgskador på hornhinnorna, ätit popcorn, försökt klättra in i katthuset ... eller nja, det mesta av ovanstående kanske inte "vi" har gjort. Dessutom har jag bytt min första blöja ever, vilket också råkade vara en bajsblöja! Vilken syn! Vilken doft! Vilken upplevelse! Hon är så enkel, bara, när vi åt popcorn slutade hon plötsligt och jag frågade vad det var. "JAG BAJSAR!!!!!!" var svaret, och mycket riktigt, det gjorde hon. Så man kan liksom slippa en del av lukten och hinna fixa ny blöja innan den hunnit sprida sig alltför mycket.


Annars är det fint. Kissarna mår bra, speciellt Lisan som igårkväll, från ingenstans, hoppade upp bredvid mig i soffan och låg där och nanade flera timmar! Varken han eller Findus har vågat vara i soffan eller sängen, speciellt inte när vi varit där samtidigt. Men igår var det alltså dags! Det var inte kroppskontaktnära, men ändå. På behörigt klappavstånd.


För övrigt får ni hålla tummen för framtiden. Kanske blir den snart lite mer stabil, fri och inrutad. Låter det konstigt? MMM.



På den här bilden ser hon dessutom preciiiis ut som Fredrik. Crazy!

Lite till då .. har också fina filmer på dem, ska bara få upp dem på nätet på nåt sätt.




Brorsorna. Lisan till vänster och Findus till höger.




Lisan ligger på sin favoritplats och ser ut som nån såndär ihoptryckt perserkatt.
Eller typ som en katt som skulle kunna vara med i South Park.



Findus ståtar.


Och nej, vi kan inte alltid heller se skillnad på dem, även om det blir lättare och lättare.
Ofta blir det nån blanding av namnen, typ Lisus, för att öka chanserna att få det rätt ... :)


Men oroa er inte, detta ska inte bara bli en kattblogg. Jag ska också blogga om PJ och annat skoj.

Kan börja med livstidens irritation: MÄNNISKOR SOM GÅR PÅ CYKELBANAN. Eller nej, går är fel ord, rätt ord är snarare FLANERAR eller SNIGLAR SIG FRAM. I Uppsala finns det bra med cykelbanor, alltid med gångbana bredvid. Hur kan det vara så jäkla svårt att INTE se bilden på cyklar på marken och fatta att man kanske inte ska gå där? Och sedan dessutom bli SUR när cyklister plingar (eller som i mitt fall, ringklockelös som jag är, hurtigt säger "PLING PLING!!") på en?! VET HUT!
Nä, men allvarligt talat. Sjukt irriterande är det.

... Mister Li (aka Lisan) i det gigantiska klätterträdet!





Findus på den nya favoritplatsen; den stenhårda byrån i hallen.




Findus chillar.





Findus chillar vid cykelhjälmen.





Lisan glor.






Lisan stirrar.




Så nu har de kommit, nu bor de här, nu är de våra! And we lööööv them!

Jag sätter mig i hans knä och säger:” Jag är liten idag”.

Han tar av sig lurarna, fäller ner skärmen på datorn och vrider mig ett kvarts varv så han kan se på mig.

”Man får vara liten. Det är okej”.

I hans ögon slungas jag in, och trots att de verkar bottenlösa landar jag mjukt och säkert i en ullig omslutande trygghet. Han säger inget mer. Jag säger inget mer. En kyss och jag kravlar mig ur hans armar, hasar mig ner från hans knä.

”Jag försvinner in i lurarna igen”.

Hans röst är redan lite frånvarande, på väg in i koder, ettor och nollor. Min hand smeker hans hår. På väg ut ur rummet verkar dörröppningen plötsligt lite mindre.

 

 

Ni som känner mig vet att jag aldrig fryser. Eller, nä, nu ljög jag. Jag fryser faktiskt visst. Ungefär två gånger om året. Jag kan bli kall, men bara på huden, vilket bara är skönt. Mitt innanmäte kokar som en vedeldad ugn. Sådär kul, fast tydligen ganska praktiskt när man bor i Sverige.
I-landsproblemet med att aldrig frysa är att man aldrig kan ha på sig bylsiga lager-på-lagerkläder i härliga murriga färger med halsdukar och vantar och baskrar eller hattar och mysiga koftor och ollar över tunna långärmade tröjor .. ni hör ju vilka drömmar jag när.
Jag tänker på det rätt ofta, när jag är ute och cyklar (pun intended). Hur fina alla är i sina halsdukar och mössor och de kan ha så mycket kläder och matcha fint .. själv får jag hålla till godo med t-shirtar, tunna strumpbyxor och kjolar. Hela vintern. Annars hettar jag ihjäl.

Jag kan dock ha varma skor, vilket gör att jag äger några ... stycken. Idag kom följande par med posten:




Jag passade också på att beställa detta:



Källa: www.stylebytyra.se


Annars grubblar jag mycket på svenska översättningar av engelska uttryck, till exmepel av "It doesn't make sence". Hittills har jag kommit på "Det verkar inte vettigt". Fast det verkar inte helt vettigt.

Nu börjar bloggen med ett tråkigt inlägg. Alltså, ett inlägg om något tråkigt. Men så är det också.

Ni vet ju hur mycket jag älskar grammatik och språk och sånt. Och ni vet också hur mycket jag älskar att jobba med detta, hela tiden, att få lära ut svenska språket och dess grammatik till vuxna, intresserade, motiverade elever. Och jag anstränger mig verkligen. Idag hade jag med mig dator som jag kopplade in i kanonen för att visa fem avsnitt av Sunes jul på. Innan dess hade jag noggrant tittat igenom alla avsnitt och gjort ordlistor till dem på nya ord som eleverna antagligen skulle behöva kunna för att hänga med. Jag skryter inte, jag ville bara visa ett exempel på hur mycket jag faktiskt gillar mitt jobb, så att jag mer än gärna gör lite extra.
Problemet är bara att när man jobbar med sin hobby så b l i r man lätt sitt jobb. Jag kan tänka mig att många som inte är lika besatta av sina jobb som jag är liksom kan göra sitt och sedan gå hem och vara. Sig själva. Ett litet missöde eller nederlag på jobbet blir inte hela världen, för de ä r inte sina jobb.
Men jag. Är mitt jobb. Mer eller mindre. På gott och ont. Det är svårt att inte vara sitt jobb när man jobbar med sin hobby.

Poängen med det här inlägget, och också tråkigheten, var att jag idag på en utvärdering på sista lektionen fick ett "inte så nöjd" med kursen. Om man då inte är sitt jobb kan man kanske skaka det av sig och liksom bara .. "jaha. Better luck next time". Medan jag tar det oerhört personligt. Jag blev på riktigt alldeles alldeles jätteledsen. Kände en såndär tung ledsenklump i magen, ni vet.

Och ni tycker kanske jag är korkad eller dum eller irriterande som bryr mig så mycket. Men det känns ungefär som om någon sagt att min bebis är ful. Förstår ni?



Kanske gör ni inte det. Kanske tycker ni jag är helt koko. Men det gör inte så mycket. För jag ä r inte min blogg.

Det här kommer då vara en liten skojblogg. Hoppas jag. En blogg med ganska korta, kvicka, tänkvärda inlägg, lite som twitter. Fast bättre.

Det finns så mycket i världen man kan se och lägga märke till. Så jag ska försöka göra just det. Här. Hemma hos emma.


Nåt speciellt ni vill läsa om? Kommentera och jag skriver. Er önskan är min lag.