hemmahosemma

Jag sätter mig i hans knä och säger:” Jag är liten idag”.

Han tar av sig lurarna, fäller ner skärmen på datorn och vrider mig ett kvarts varv så han kan se på mig.

”Man får vara liten. Det är okej”.

I hans ögon slungas jag in, och trots att de verkar bottenlösa landar jag mjukt och säkert i en ullig omslutande trygghet. Han säger inget mer. Jag säger inget mer. En kyss och jag kravlar mig ur hans armar, hasar mig ner från hans knä.

”Jag försvinner in i lurarna igen”.

Hans röst är redan lite frånvarande, på väg in i koder, ettor och nollor. Min hand smeker hans hår. På väg ut ur rummet verkar dörröppningen plötsligt lite mindre.