hemmahosemma

Nu börjar bloggen med ett tråkigt inlägg. Alltså, ett inlägg om något tråkigt. Men så är det också.

Ni vet ju hur mycket jag älskar grammatik och språk och sånt. Och ni vet också hur mycket jag älskar att jobba med detta, hela tiden, att få lära ut svenska språket och dess grammatik till vuxna, intresserade, motiverade elever. Och jag anstränger mig verkligen. Idag hade jag med mig dator som jag kopplade in i kanonen för att visa fem avsnitt av Sunes jul på. Innan dess hade jag noggrant tittat igenom alla avsnitt och gjort ordlistor till dem på nya ord som eleverna antagligen skulle behöva kunna för att hänga med. Jag skryter inte, jag ville bara visa ett exempel på hur mycket jag faktiskt gillar mitt jobb, så att jag mer än gärna gör lite extra.
Problemet är bara att när man jobbar med sin hobby så b l i r man lätt sitt jobb. Jag kan tänka mig att många som inte är lika besatta av sina jobb som jag är liksom kan göra sitt och sedan gå hem och vara. Sig själva. Ett litet missöde eller nederlag på jobbet blir inte hela världen, för de ä r inte sina jobb.
Men jag. Är mitt jobb. Mer eller mindre. På gott och ont. Det är svårt att inte vara sitt jobb när man jobbar med sin hobby.

Poängen med det här inlägget, och också tråkigheten, var att jag idag på en utvärdering på sista lektionen fick ett "inte så nöjd" med kursen. Om man då inte är sitt jobb kan man kanske skaka det av sig och liksom bara .. "jaha. Better luck next time". Medan jag tar det oerhört personligt. Jag blev på riktigt alldeles alldeles jätteledsen. Kände en såndär tung ledsenklump i magen, ni vet.

Och ni tycker kanske jag är korkad eller dum eller irriterande som bryr mig så mycket. Men det känns ungefär som om någon sagt att min bebis är ful. Förstår ni?



Kanske gör ni inte det. Kanske tycker ni jag är helt koko. Men det gör inte så mycket. För jag ä r inte min blogg.